Hej! Jag heter Jörgen Johansson. Den här helgen har varit av det där slaget som är ganska svårt att förklara och beskriva. Många tankar, känslor och sorg.
Jag hatar döden och önskar att den inte finns. Lika mycket, fast tvärtom, älskar jag livet, människors kärlek och passion. Jag har varit på många begravningar under årens lopp. Att fotografera är aldrig kul. Under fredagen blev detta en svår dag med kamerorna. Man vill liksom inte finnas och synas någonstans med en trist och uppmärksammad kamera. Samtidigt så kan det just vara så att den här dokumentationen är viktig. Inte minst för de anhöriga.
Jag har kommunicerat med Puttes barn ikväll. Jag ville höra med dem om det kändes ok att den här bilden användes i dagens blogg. En av de starkaste och viktigaste bilderna på begravningen.
Om ett par veckor kommer hela reportaget om Putte, Åsa, Johanna, Ida, vänner och bekanta.
Idag är en tuff dag. Idag är en dag då jag inte skriver särskilt många rader här på bloggen. Det behövs inte. Jag har varit med för att dokumentera såväl kärleken, barnen, släkten, vänner under Puttes begravning idag. Det har varit en tung dag och jag tänker alla tankar på de nära och kära.
Jag tänker även på dig min vän...
Puttes barn Johanna och Ida tillsammans med flickvännen Åsa
Daniel och Johan från Anderssons Begravningsbyrå i Hässleholm
Johan Enger har precis tagit farväl med Putte i Kristianstad
Jag har gjort en herrans massa hemma hos-reportage de senaste åren. För bara några månader sedan så publicerades ett reportage varje vecka. Nu är det lite färre. Tyvärr.
Det är ett väldigt kul jobb att göra och dessutom en bit bort från mina omfattande dokumentära projekt. Därför kan ett jobb som detta göra mig glad och innebära lugn, ro och enkelhet. Med det menar jag inte att detta skulle vara någonslags okomplicerad fotografi. Det kan allt som oftast vara väldigt knepigt.
Dagens jobb ser tufft ut på den här bilden men i själva verket så var det ganska enkelt.
Den här veckan är en ganska galen vecka som förutom resor runt i Skåne även kommer att innebära en bit upp i Sverige och dessutom en heldag i Köpenhamn.
Lite kul mitt i allt som händer. Jeanne jobbar i cafeterian på Tekniskan, Patric tio meter därifrån. På torsdagar och fredagar är jag fotolärare på våningen under. Vi skulle kanske dokumentera varandra lite mer. Eller hur?
När jag landade och kände mig trött och eländig i morse så såg Jeanne ut så här. Vacker, pigg och glad. Det får mig att piggna till och förhoppningsvis gav jag mina duktiga elever en fin stund med kamerorna.
Detta är ett tufft reportage.
Jag började följa Åsa och Putte i samband med att reportageserien om ASIH (avancerad sjukvård i hemmet) drog igång i början av 2017. Under hösten gjorde jag den andra delen i serien och den kom att handla om anhöriga, nära och kära. Det var här som Åsa och Putte blev en väldigt viktig del av de två uppslagen i tidningarna.
Sedan dess har jag varit med dem i omgångar och när Putte hamnade på palliativvårdsavdelningen i Kristianstad i början av december så har jag dokumenterat resan mot döden på ett öppet, känslosamt och viktigt sätt.
Jag har inte berättat och skrivit om detta här i bloggen med anledning av mycket tankar och massor med känslor. Jag, hans barn, Åsa och hans moster kom nära varandra under en stund i livet som man aldrig kommer att glömma.
Jag lärde känna Putte för en herrans massa år sedan. Han var musiker precis som jag. Vi gick runt och såg varandras spelningar lite då och då. Vår vänskap kom tyvärr aldrig närmre än så förrän under förra året när jag började dokumentera ASIH, Åsa och deras engagemang. Det var utan tvekan viktigt för Putte att låta sitt livs sista dagar dokumenteras så mycket som möjligt.
Det blev så…
Nästa fredag den tjugosjätte januari kommer Puttes begravning att hållas klockan 13.30 i Hässleholms kyrka. Om du känner att du vill hedra Putte med din närvaro så är du hjärtligt välkommen. Ett stort reportage på sex sidor kommer i ett par olika tidningar någon gång under februari.
Här kan du läsa en del om ASIH, Putte, Åsa och flera andra:
Patric och Jeanne på väg in till Anderssons Begravningsbyrå
Avsnitt nummer åtta i reportageserien om familjen Jeppsson har rullat igång så smått. Den kommer att handla väldigt mycket om Patric, hans jobb, hans vardag, kärleken, kampen och en väldig massa annat. Idag var jag med dem båda när de jobbade på Hässleholms Tekniska skola. Ni som har följt de tidigare reportagen och filmerna, ni som känner familjen vet redan allt om detta.
Under förmiddagen hade Patric och Jeanne ett möte på Anderssons Begravningsbyrå i Hässleholm.
Om du läser och följer de här reportagen så kommer du att få veta allt om detta och mer därtill.
Patrics arbetsplats på Hässleholms Tekniska Skola
Jeanne jobbar i cafeterian varje förmiddag den här veckan.
Jag har ganska svårt att förstå hur fort dagarna går. Kalendern säger att det redan är den tolfte januari. Hur är det möjligt? Det har varit mycket att göra än så länge det här året. Mycket jobb med ett tungt och minst sagt känslomässigt reportage. Du kommer snart att kunna se och läsa detta sexsidiga reportage. Skulle tippa om ett par veckor.
Den här bilden är från ett kul jobb som jag och Sophie Lossing gjorde i Malmö tidigare i veckan.
Du läser detta i Skånska Dagbladet och Norra Skåne i morgon.
Trevlig helg!
Fyra av de bilder som jag skickat in till Årets Bild
Ett tufft år med massor av jobb. Tyvärr har jag inte haft möjligheten att göra som jag brukar, nämligen leta igenom just de där månaderna som har varit.
Två reportage är inlämnade samt en singel bild. Kan vara det minsta antalet fotografier sedan allt drog igång för en massa år sedan. Jag känner mig dessutom ganska lugn och sansad jämfört med många av de tidigare åren när man haft ett bultande hjärta och starka förhoppningar över en nominering. Om det var bättre förr? Nej, inte just när det gäller Årets Bild. Lugn och ro vinner!
Jag har en vän som helt säkert kommer att bli nominerad över en fantastisk film. Jag lovar!
Året 2017 blev på något sätt det viktigaste, det märkligaste, det självupptagnaste, det underbaraste, det roligaste, det mest spännande, det mest nervösa...och en jävla massa till.
Viktigast av allt är nog att poängtera hur grymt lyckat det där året blev på flera olika sätt.
Utställningen på Hovdala slott hade premiär lördagen den 17 juni och fanns på plats till den 1 oktober. Flera tusen kom dit för att se min utställning "Med fötterna på jorden" under de 106 dagarna.
Lars Dareberg gjorde en magisk film, jag snickrade ihop en bok och cirka fyrahundra bilder till den där utställningen. När jag tänker på allt det där så får jag nog fan nypa mig en aning.
Det är bara tre månader sedan utställningen togs ner men det känns som för länge sedan.
Detta är min sista lilla berättelse om reportage och händelser som gjorde 2017 till ett speciellt och minnesvärt år. Där finns en hel del till men jag hinner inte. 2018 har nämligen dragit igång utav bara tusan. Så pass att jag inte ens hann lägga ut det här inlägget på nyårsafton som planerat.
Jag kommer fortsätta på den här blogget under det här året. Kanske inte varje dag men däremot när jag har något att berätta för dig.
Hänger du med?
Gott nytt år!
Jörgen Johansson
Hovdala slott
En affisch och annons som användes hela våren och sommaren.
Ett stort och oförglömligt tack till alla sponsorer.
Utan min vän Mats Lindh så hade den här utställningen aldrig hängt på Hovdala slott
Inte heller utan Conny Åhs som såg till att ljuset blev magiskt.
Dagen innan vernissagen den 16 juni så besöktes Hovdala av Mathilda Alborn och Johan Pettersson från radio P4.
Lars Dareberg gjorde filmen som visades vid några tusen tillfällen under sommaren.
Du kan se filmen här!
"Med fötterna på jorden" av Lars Dareberg
Ur Lars Darebergs film "Med fötterna på jorden". Hauptbahnhof i Hamburg
Den underbaraste resan under 2017 tillsammans med tre fantastiska vänner. Det blev en tripp till Dublin och en underbar konsert med U2 tillsammans med Lars Dareberg, Håkan Röjder och Bonny Håkansson.
Boken "Med fötterna på jorden". Ett stort, STORT tack till Norra Skåne Offset för all hjälp!
Ett stort tack till alla er som var med och skrev i boken:
Detta är de tjugofyra underbara medverkande:
Niclas Hammarström (fotograf)
Anders Hansson (fotograf)
Mats Billsten (överläkare i ortopedi)
Anna-Lena Brundin (komiker, sångerska och författare)
Anna Wallentheim (politiker)
Caroline Alesmark (författare)
Lars Dareberg (fotograf)
Alexander Mahmoud (fotograf
Carl-Johan Bauler (journalist)
Hasse Andersson (musiker)
Kent Westi (präst)
Jens Olsson (slottschef på Hovdala)
Emil Malmborg (fotograf)
Anders Mårtensson (journalist och författare)
Bertil Nilsson (journalist)
Bodil Jönsson (fysiker och författare)
Moa Karlberg (fotograf)
Pia Lobell (journalist)
Jörgen Alström (fotograf)
Aleksander Gabelic (ordförande i svenska FN-förbundet)
Jan Sigurd (författare och låtskrivare)
Magnus Laupa (fotograf)
Christoffer Hjalmarsson (fotograf)
Zakarias Tallrot (brottare)
Ett avsnitt ur boken med familjen Jeppsson.
En av mina favoritbilder från boken och utställningen. Ett reportage som handlar om Qina och Kim.
En underbar bild av Pia Lobell
En fantastisk resension av Britte Montigny
Min älskade son Dylan fanns med på flera olika ställen i boken.
Just den här bilden på Dylan är tagen på ett hotell i Malmö under Malmöfestivalen
Köln i september 2017
En av de mest önskade bilderna på utställningen. Den är såld!
Jag och min pappa Ralph.
Asbury Park, New Jersey, USA
Normandie, Frankrike
Spettgatan, Finja
Spettgatan, Finja
Jag och katten Inez
Bröllop i Ungern
En bild som är ett av årets bästa men som tyvärr inte hann komma med i utställningen.
Vi var cirka femton mil nordost om Budapest när min kusinson Mattias gifte sig med den vackra ungerska Kitty. En kul och minst sagt minnesvärd resa.
Flygplatsen i Budapest
Under Eiffeltornet i Paris
Terrorattentatet i Stockholm
Pere Lachaise, Paris
Tyringes nya inomhusarena
Kan inte låta bli. En bild till från mitt älskade Asbury Park i New Jersey
Spettgatan i Finja
Massor med folk har skrivit i en liten anteckningsbok som låg framme på Hovdala. Den är full med vackra ord och minnesvärda meningar från hundratals besökare.
Söndagen den förste oktober togs allting ner. Ett stort tack till alla ni som hjälpte mig.
Ett speciellt och stort tack till Jessika och Dylan för allt stöd.
